Uppdrag familjehem > 

Eva och Leif Grip i Ånge kommun blev familjehem – igen!
Mamma och barn leker
I byn Gissjö i Ånge kommun bor familjehemmet Grip. Det var en bekant som inspirerade Eva och Leif att ta steget till att bli familjehem. Det har de inte ångrat och det bästa som finns är känslan de får när de ser barnen utvecklas och må bra.

Familjehen Grip i Ånge var unga första gången de blev familjehem. Eva var 19 år och Leif var 26 år.

– Vi ville inte skaffa egna barn just för att vi var unga men umgicks mycket med en familj som var familjehem och hade haft många placeringar, berättar Leif. Vi tyckte det verkade intressant så vi anmälde oss till kommunen.

Barn att ha kvar

Familjens första placering var en ung flicka som behövde komma till ett familjehem. Hon blev snabbt parets ”egna barn”. När hon sedan flyttade hem till sina biologiska föräldrar tog det hårt på familjen.

– Efter det hade vi en placering till och då den avbröts kände vi att vi ville ha barn som vi fick ”ha kvar”, varför vi skaffade egna barn. Tre stycken närmare bestämt, säger Eva och ler.

– Vi gjorde därför ett uppehåll under tiden fram tills våra barn var vuxna, berättar Eva. Rätt eller fel men vi tvekade när det gällde möjligheten att vara rättvis. Materiellt är det inte svårt men känslomässigt tvekade vi. När vi började om var det i dialog med våra biologiska barn.

Kontakt med  biologiska föräldrarna är viktigt

Under sina år som familjehem har familjen Grip tagit emot cirka 20 placeringar. Några av dessa har varit mer tillfälliga placeringar.

– Sedan vi började om har vi enbart haft äldre barn placerade hos oss, säger Leif. Det är kanske lättare ur det perspektivet att de barnen är väl medvetna om att de har föräldrar och det blir inte en ”föräldrasituation” på samma sätt för oss.

– Vi har hela tiden arbetat så att vi har kontakt med de biologiska föräldrarna om det bara går. Vi bjuder hem dem till födelsedagar och håller kontakten, och det fungerar med de flesta alldeles utmärkt, om de själva vill, fyller Eva i.

“Obeskrivbar känsla”

Familjen bor i en villa i byn Gissjö i Ånge kommun. Där har de närhet till skog och natur samt en egen badplats vid ån strax nedanför huset. Eva arbetar halvtid på äldreboendet Furubacken i Fränsta och Leif är egentligen pensionär men jobbar kvar som verksamhetschef på Mitt Norden Biståndscenter/Erikshjälpen.


– Om allt går som planerat tänker jag jobba kvar till 68. Säger han med ett leende på läpparna.

Ibland kan uppdraget som familjehem ta på krafterna.

– Du är aldrig ledig så att du kan åka iväg en helg och bara vara för dig själv, säger Leif. Men med det sagt, tillägger han, finns det inget som slår känslan av när vi ser barnen utvecklas i rätt riktning. Den känslan går nästan inte att beskriva.

På barnens villkor

Både Leif och Eva är noga med att tala om att uppdraget som familjehem är ett förtroende och att det inte är ”deras” barn.

– Ingen äger ett barn, inte ens de biologiska föräldrarna gör det. Därför ska vi aldrig gå in i något bråk eller prata illa om de biologiska föräldrarna. Det
får aldrig bli så att barnet på något sätt
kommer i kläm, säger Eva.

Barn och ung- domar är inte dumma, de genomskådar direkt vad allt handlar om. När det gäller kontakt och relation måste det mesta ske på barnens villkor. Vi kan inte tvinga fram känslor men de kan växa fram i en naturlig relation.

– När vi möter ett barn för första gången är det viktigt att vara naturlig och okonstlad, dvs. att visa på att ”så här är det hos oss, varken bättre eller sämre”, fyller Leif i.

Ett fint avslut

När en placering ska avslutas kan det förstås vara jobbigt och då är det viktigt att försöka prata om det med barnet och göra allt för att skapa förståelse för situationen.

– Sedan är vi mycket noga med att få dem att förstå att de alltid är välkomna att hälsa på och hålla kontakten, vilket många av dem också gör, säger Leif. Det bästa med vårt uppdrag är att se resultat, när de biologiska föräldrarna exempelvis blir fri från sitt beroende och kan skapa fina relationer till sina barn igen.

Share This